Sara heter den SOS-operatör som tar emot Adams 112-samtal i boken. I verkligheten heter hon Sara Wesström och jobbar på SOS-centralen i Stockholm, 36 meter under marken vid Johannes kyrka.
När jag började som presschef på SOS Alarm sa i princip alla jag pratade med på huvudkontoret: ”du måste till centralen och medlyssna (alltså sitta bredvid med ett eget headset). Då kommer du att fatta hur det funkar!”
Sagt och gjort. Jag blev inbokad och det var Sara som tog emot mig nere i bunkern. Hon svarade metodiskt på de samtal som kom in, sida vid sida med sina kollegor.
En SOS-operatör kan ta emot över etthundra samtal på ett arbetspass och långt ifrån alla är skarpa, dvs där det finns ett verkligt hjälpbehov. Vilket arbete, att behålla fokus och samtala med människor, på deras kanske värsta dag i livet, kräver verkligen något alldeles extra.
För egen del bestämde jag mig för att vara beredd att snabbt slänga av mig lurarna om det skulle komma något allför hemskt. Att lyssna på en förälder som ringer om ett förolyckat barn eller en person som står i begrepp att ta sitt liv kräver helt annan kompetens än jag besitter.
Det har nu gått snart fem år sedan jag satt bredvid Sara, men jag tänker fortfarande regelbundet på hur skönt de är att veta att de finns där. Dygnet runt, i regn och sol, måndag som söndag, jul, nyår, midsommar.
När jag skulle skriva boken om kris och samhällsfrågor kändes det självklart att även beskriva så nära som möjligt hur ett 112-samtal kan se ut. Ju fler som förstår hur det går till, desto bättre blir vi alla på att reagera och hjälpa snabbt när det värsta händer.
Kanske kan det också förebygga en och annan av de 100 000 (!) busringningar som görs till 112 varje år.
Helena 