”Nja, äntra betyder snarare att man klättrar upp på något, jag skulle föreslå att du istället använder inta i det här sammanhanget, alltså intar gatorna”.
Den vänlige mannen i de tjocka glasögonen stod i dörröppningen och tittade vänligt på mig. Korrekturet på min ledare hade kommit och det var dags för dagens högtidsstund. Att sitta och vrida och vända på formuleringar och hitta rätt nyans för att nå fram till läsaren har alltid roat mig.
På mitt första jobb på en ledarredaktion blev det upphöjt till konst. Tänk att få så fin och kvalificerad feedback på sin text innan den skickas till tryck. Dagligen. Det är verkligen värdigt Universitetsstaden. Finns det fortfarande dagstidningar som gör så, eller nöjer man sig med, förvisso ofta mycket ingående, kollegial feedback och att sedan nöja sig med att leta stavfel och överflödiga mellanslag?
Just nu är mitt manus med arbetsnamnet När världen slocknar på korrektur. Jag är fascinerad över hur mycket som går att justera och förbättra i en text jag har läst säkert 30-40 gånger vid det här laget. Och testläsare och nagelfarande av (mycket sympatisk) redaktör.
Manuset är på totalt 150 000 tecken, gissningsvis ca 130 färdiga boksidor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har bearbetat varje enskild mening i närheten av så här mycket i mitt liv. Inte ledartexter och övriga artiklar, inte pressmeddelanden, debattartiklar eller ens linjetal till politiker. Definitivt inte en bloggpost …
Jag som är en rastlös person har inte minsta ångest inför att boken ska tryckas utan längtar varje dag tills det är dags. Så visst är det lite segt att fasen från manusutkast till färdig bok är så fruuuktansvärt lång. Men jag är så djupt tacksam för att jag får åka med på det här tåget och för mina suveräna textkritiker, professionella såväl som frivilliga.
Jag har aldrig lärt mig mer om att skriva i mitt liv än jag har gjort under 2020. Alla som vill utvecklas som skribenter i någon form borde skriva en bok.
Helena 