Första bokmässan!

Den 19-20 november ska jag åka på bokmässa för första gången när Värmlands bokfestival går av stapeln på Nöjesfabriken i Karlstad. Jag kommer att ställa ut i stora mässhallen tillsammans med debuterande Idus-författarna Tess och Chloe Ädling. Det ska bli så enormt kul och jag hoppas innerligt att inte covid ska sätta käppar i hjulet.

Nu har jag visserligen varit på mässor i en stor mängd sammanhang med olika jobb inom främst politik och, näringsliv. Men hur gör man det här?

Hur bygger man snyggaste mässbordet?

Vilka trycksaker, giveaways ska man ha?

Hur står man ut från mängden och lockar folk till sitt bord?

Hur exponerar man sin berättelse på bästa sätt?

Vad ska man ha för mål? Träffa läsare? Sälja böcker? Få inspiration?

Och kanske viktigast: vilket mässgodis ska man ha?

Bara några av alla tankar, som rör sig i huvudet just nu, jag som är en superplanerare tycker att det är lite kämpigt att vara “ny” och inte ha full koll.

Men det ger sig nog, om inte annat räknar jag med att ha full koll till nästa gång. Nu kör vi!

Vad jag lärde mig av att skriva min första bok: tidig eller sen research?

När ska man göra research? Är det givet att man ska göra det först, eller kan det komma senare? Som vanligt finns det för och nackdelar med allt, och en rad ”det-beror-på:n” men jag har börjat landa i att göra den sent. Varför? 

Fördelarna med sen research är flera, men en avgörande är att du sänker tröskeln för att komma igång med berättelsen. En annan är att du kan tänka lite mer fritt kring vad som ska hända. En tredje och verkligt tung anledning är att du inte överlastar berättelsen med ovidkommande detaljer. Vem har inte läst en bok där författaren är så ivrig att berätta om sina nyförvärvade kunskaper så att det skymmer sikten för berättelsen?

Ytterligare en faktor är att en hel del tankespår sedan ryker i redigeringsprocessen. Klarar du av att vara så disciplinerad att du stryker en professor i teknisk fysik som du har lagt åtskilliga timmar på att researcha för att han ska bli riktigt bra och trovärdig?

För att summera, du får bättre flyt och driv i berättandet. Du äger händelseutvecklingen istället för att styras av praktiska detaljer. Lättare att redigera och kill your own darlings. När du skriver kan du istället lämna luckor som du ska kolla upp sen. Och vissa av de luckorna kommer magiskt att vara strukna innan du hinner så långt.

Nackdelarna går såklart inte att bortse ifrån. Det bästa argumentet för motsatsen – tidig research – är att du kanske har svårt att komma igång om du har bestämt dig för att skriva om ett ämne eller en plats där du inte är hemma. Genom att fördjupa dig i något nytt kan du få mängder av inspiration och se möjligheter som du inte hade varit medveten om annars. 

Det kan även bli tuffa följdändringar om man inser viktiga saker sent i processen. 

En riktigt tung omständighet är också om man har bestämt sig för att något ska hända, som sedan inte är gångbart. I När världen slocknar gjorde exempelvis en person hjärt-lungräddning på en annan som var livlös efter att ha andats i sig brandrök tills han började andas igen. Det var inte realistiskt fick jag lära mig sen, i det läget behöver i princip alla defibrilleras. Så det avsnittet skrevs om och tappade kanske lite i nerv på kuppen.

Var det rätt, funderar jag på fortfarande? Hur mycket kan man skarva utan att tappa i trovärdighet? Jag ska klämma in att jag skriver realistisk skönlitteratur. Skriver man exempelvis fantasy eller fackböcker, gissar jag att man kan resonera väldigt annorlunda. 

Så hur ska man göra? Kanske är det så att man ska bolla lite övergripande med någon kunnig person inledningsvis och väntar med detaljerna till slutet? Kommentera gärna!

Vad jag lärde mig av att skriva min första bok: Att skapa liv

En mäktig känsla i processen med När världen slocknar var första gången någon jag inte kände sedan tidigare talade om mina karaktärer som om de fanns på riktigt. I mitt fall Ulrika Slottner, förläggare och eldsjälen bakom Idus förlag.

”Borde kanske Adam reagera starkare här och skulle brorsans kompis Hugo verkligen lämna dem ute i snöstormen?”

Karaktärer som ditintills visserligen mött testläsare, men som nu plötsligt klev ur boken och blev föremål för diskussion. Hurdan är han den här killen? Egentligen?

Idag gick det ett steg längre, när bröderna Nymans knivar anlände inför bok nummer två.

Max blå överlevnadskniv med inbyggt eldstål och Adams klassiska Mora scout 39.

I uppföljaren till När världen slocknar ska de ut på fjällvandring. Eftersom jag gillar att göra saker ordentligt bollade jag med Anna på Morakniv kring denna centrala del av utrustningen.

På bilden ser ni resultatet: mina karaktärer har inte bara känslor och tankar. Nu är de även utrustade med rätt knivar för att klara en fjällvandring i nordvästra Dalarna.

Tusen tack för den fina presenten Anna, hälsar Adam och Max!

Korrektur: ska det vara så himla noga?

“Nja, äntra betyder snarare att man klättrar upp på något, jag skulle föreslå att du istället använder inta i det här sammanhanget, alltså intar gatorna“.

Den vänlige mannen i de tjocka glasögonen stod i dörröppningen och tittade vänligt på mig. Korrekturet på min ledare hade kommit och det var dags för dagens högtidsstund. Att sitta och vrida och vända på formuleringar och hitta rätt nyans för att nå fram till läsaren har alltid roat mig.

På mitt första jobb på en ledarredaktion blev det upphöjt till konst. Tänk att få så fin och kvalificerad feedback på sin text innan den skickas till tryck. Dagligen. Det är verkligen värdigt Universitetsstaden. Finns det fortfarande dagstidningar som gör så, eller nöjer man sig med, förvisso ofta mycket ingående, kollegial feedback och att sedan nöja sig med att leta stavfel och överflödiga mellanslag?

Just nu är mitt manus med arbetsnamnet När världen slocknar på korrektur. Jag är fascinerad över hur mycket som går att justera och förbättra i en text jag har läst säkert 30-40 gånger vid det här laget. Och testläsare och nagelfarande av (mycket sympatisk) redaktör.

Manuset är på totalt 150 000 tecken, gissningsvis ca 130 färdiga boksidor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har bearbetat varje enskild mening i närheten av så här mycket i mitt liv. Inte ledartexter och övriga artiklar, inte pressmeddelanden, debattartiklar eller ens linjetal till politiker. Definitivt inte en bloggpost …

Jag som är en rastlös person har inte minsta ångest inför att boken ska tryckas utan längtar varje dag tills det är dags. Så visst är det lite segt att fasen från manusutkast till färdig bok är så fruuuktansvärt lång. Men jag är så djupt tacksam för att jag får åka med på det här tåget och för mina suveräna textkritiker, professionella såväl som frivilliga.

Jag har aldrig lärt mig mer om att skriva i mitt liv än jag har gjort under 2020. Alla som vill utvecklas som skribenter i någon form borde skriva en bok.

Refuserad igen, igen och igen

Man behöver inte ha läst Stephen King’s Att skriva – en hantverkares memoarer för att ha snappat upp att en aspirerande författare får vara beredd på otaliga refuseringar. (Även om det är en bok jag verkligen rekommenderar nämnd målgrupp att läsa. Awesome.) King drämde nämligen in en stor spik i väggen ovanför sitt skrivbord, där han skulle hänga upp alla refuseringar han fick. (Förr i tiden i USA kunde tydligen refuseringsbreven vara på några fler rader än idag, då förlagen översköljs av obeställda manus och oftast kort copy/paste:ar in ett enkelt tack, men nej tack.)

Därför kom mailet från ett av de fem största barnboksförlagen, dagen efter min trettionionde födelsedag som en mycket angenäm överraskning. Tre dagar efter inskickat manus.

Jag såg egentligen inte i detalj vad som stod. Det som etsade sig in i mitt huvud var den enda raden Du skriver jättebra och vi är intresserade. Jag vet inte i skrivande stund vad det kan tänkas leda till.

Men kanske, kanske, kommer jag i framtiden att titta tillbaka på det här ögonblicket och tänka att det var då jag insåg att jag hade potential att skriva böcker. Att bli författare.

Hur skriver man en hel bok?

Tillhör du också dem som alltid har velat skriva? I min dator finns ett stort antal fragment av berättelser och dialoger som jag har skrivit ihop när andan har fallit på. Men hur skriver man egentligen en hel bok?

För mig föll det på plats när jag såg thrillerförfattaren James Patterson berätta i Masterclass hur man bygger upp en struktur för berättelsen. Jag var julledig, på väg hem från några härliga dagar med skidåkning och god mat på Grövelsjöns fjällstation och var full av energi att sätta igång. Och det gjorde jag.

Två veckor senare hade jag en outline över den berättelse som skulle bli min debutbok När världen slocknar.

Vad inspirerar dig?

Man kan också stärka upp sitt case genom att skriva tillsammans med någon som är kunnig inom ett ämne.