Författarkväll i Sköndals bibliotek

Ikväll hade jag glädjen att berätta om mina böcker, min process, mig själv och mina inspirationskällor för Sköndalsbibliotekets vänner. Första författarbesöket här på snart två år, så det var fler än jag som var taggade till tänderna.

Tack alla som kom!

Vad jag lärde mig av att skriva min första bok: Att skapa liv

En mäktig känsla i processen med När världen slocknar var första gången någon jag inte kände sedan tidigare talade om mina karaktärer som om de fanns på riktigt. I mitt fall Ulrika Slottner, förläggare och eldsjälen bakom Idus förlag.

”Borde kanske Adam reagera starkare här och skulle brorsans kompis Hugo verkligen lämna dem ute i snöstormen?”

Karaktärer som ditintills visserligen mött testläsare, men som nu plötsligt klev ur boken och blev föremål för diskussion. Hurdan är han den här killen? Egentligen?

Idag gick det ett steg längre, när bröderna Nymans knivar anlände inför bok nummer två.

Max blå överlevnadskniv med inbyggt eldstål och Adams klassiska Mora scout 39.

I uppföljaren till När världen slocknar ska de ut på fjällvandring. Eftersom jag gillar att göra saker ordentligt bollade jag med Anna på Morakniv kring denna centrala del av utrustningen.

På bilden ser ni resultatet: mina karaktärer har inte bara känslor och tankar. Nu är de även utrustade med rätt knivar för att klara en fjällvandring i nordvästra Dalarna.

Tusen tack för den fina presenten Anna, hälsar Adam och Max!

Korrektur: ska det vara så himla noga?

“Nja, äntra betyder snarare att man klättrar upp på något, jag skulle föreslå att du istället använder inta i det här sammanhanget, alltså intar gatorna“.

Den vänlige mannen i de tjocka glasögonen stod i dörröppningen och tittade vänligt på mig. Korrekturet på min ledare hade kommit och det var dags för dagens högtidsstund. Att sitta och vrida och vända på formuleringar och hitta rätt nyans för att nå fram till läsaren har alltid roat mig.

På mitt första jobb på en ledarredaktion blev det upphöjt till konst. Tänk att få så fin och kvalificerad feedback på sin text innan den skickas till tryck. Dagligen. Det är verkligen värdigt Universitetsstaden. Finns det fortfarande dagstidningar som gör så, eller nöjer man sig med, förvisso ofta mycket ingående, kollegial feedback och att sedan nöja sig med att leta stavfel och överflödiga mellanslag?

Just nu är mitt manus med arbetsnamnet När världen slocknar på korrektur. Jag är fascinerad över hur mycket som går att justera och förbättra i en text jag har läst säkert 30-40 gånger vid det här laget. Och testläsare och nagelfarande av (mycket sympatisk) redaktör.

Manuset är på totalt 150 000 tecken, gissningsvis ca 130 färdiga boksidor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har bearbetat varje enskild mening i närheten av så här mycket i mitt liv. Inte ledartexter och övriga artiklar, inte pressmeddelanden, debattartiklar eller ens linjetal till politiker. Definitivt inte en bloggpost …

Jag som är en rastlös person har inte minsta ångest inför att boken ska tryckas utan längtar varje dag tills det är dags. Så visst är det lite segt att fasen från manusutkast till färdig bok är så fruuuktansvärt lång. Men jag är så djupt tacksam för att jag får åka med på det här tåget och för mina suveräna textkritiker, professionella såväl som frivilliga.

Jag har aldrig lärt mig mer om att skriva i mitt liv än jag har gjort under 2020. Alla som vill utvecklas som skribenter i någon form borde skriva en bok.

Refuserad igen, igen och igen

Man behöver inte ha läst Stephen King’s Att skriva – en hantverkares memoarer för att ha snappat upp att en aspirerande författare får vara beredd på otaliga refuseringar. (Även om det är en bok jag verkligen rekommenderar nämnd målgrupp att läsa. Awesome.) King drämde nämligen in en stor spik i väggen ovanför sitt skrivbord, där han skulle hänga upp alla refuseringar han fick. (Förr i tiden i USA kunde tydligen refuseringsbreven vara på några fler rader än idag, då förlagen översköljs av obeställda manus och oftast kort copy/paste:ar in ett enkelt tack, men nej tack.)

Därför kom mailet från ett av de fem största barnboksförlagen, dagen efter min trettionionde födelsedag som en mycket angenäm överraskning. Tre dagar efter inskickat manus.

Jag såg egentligen inte i detalj vad som stod. Det som etsade sig in i mitt huvud var den enda raden Du skriver jättebra och vi är intresserade. Jag vet inte i skrivande stund vad det kan tänkas leda till.

Men kanske, kanske, kommer jag i framtiden att titta tillbaka på det här ögonblicket och tänka att det var då jag insåg att jag hade potential att skriva böcker. Att bli författare.