Refuserad igen, igen och igen

Man behöver inte ha läst Stephen King’s Att skriva – en hantverkares memoarer för att ha snappat upp att en aspirerande författare får vara beredd på otaliga refuseringar. (Även om det är en bok jag verkligen rekommenderar nämnd målgrupp att läsa. Awesome.) King drämde nämligen in en stor spik i väggen ovanför sitt skrivbord, där han skulle hänga upp alla refuseringar han fick. (Förr i tiden i USA kunde tydligen refuseringsbreven vara på några fler rader än idag, då förlagen översköljs av obeställda manus och oftast kort copy/paste:ar in ett enkelt tack, men nej tack.)

Därför kom mailet från ett av de fem största barnboksförlagen, dagen efter min trettionionde födelsedag som en mycket angenäm överraskning. Tre dagar efter inskickat manus.

Jag såg egentligen inte i detalj vad som stod. Det som etsade sig in i mitt huvud var den enda raden Du skriver jättebra och vi är intresserade. Jag vet inte i skrivande stund vad det kan tänkas leda till.

Men kanske, kanske, kommer jag i framtiden att titta tillbaka på det här ögonblicket och tänka att det var då jag insåg att jag hade potential att skriva böcker. Att bli författare.